Jag kände knappt igen Maran när jag red ner i paddocken i Onsdags. Hon var pigg och tittig, påminde lite om en bomb. Extrempigg och överalert. Men jag kände mig trygg på något sätt... Första gången jag satt upp på henne var jag jätterädd, det var en stor, främmande 'unghäst'. Men så fort jag satt upp på henne kände jag mig underligt trygg och jag kunde långsamt känna all färg komma tillbaka till ansiktet. Det kanske låter cliché men Ingela hade också pratat om att hon hade en viss trygghet i sitt sätt. Så nu när hon sätter den sidan till nu och visar att det minsann är krut i den här ladyn känner jag mig bara... Taggad? Glad? Jag kan inte sätta fingret på känslan. Detta är en ny häst med en personlighet jag aldrig har mött förut, men jag vill lixom utvecklas tillsammans med henne, inte jag själv, inte hon själv utan vi tillsammans. Och förhoppnings kommer vi bara ha riktigt jävla kul :) Känslan jag har när jag sitter på hennes rygg är ren lycka och jag hoppas att hon tycker att det är roligt också. 

Tråkigt eller cliché, det struntar jag i, jag skriver från hjärtat. Skrev detta inlägget en gång tidigare och det var ungefär 100 ggr bättre och rakt ut hjärtat men klumpig som jag är lyckades jag radera all... Fuck. Skitsamma, hej hopp!